Linnea Fällman

 

Mellan trean och fyran så fick jag min absolut första finne. Det var en liten irriterande prick som satt på min haka, den var röd och hade en konstig liten vit fläck ovanpå. Alla i min klass som såg den skrattade åt mig och frågade vad för ful fläck jag hade i ansiktet. Själv hade jag knappt någon aning om vad det var och blev direkt osäker i mig själv, var det fult? Varför verkade alla andra veta vad det var och inte jag? Varför hade jag fått en så kallad "finne" och inte de andra? Var frågor jag ställde mig, men jag bestämde mig för att tro att det bara var något jag skulle få några få gånger och inte leva med resten av min uppväxt. Det jag inte visste då var att jag de kommande fem-sex åren skulle ha problem med det som just då bara var en liten fläck på min haka. 

 

När jag började sexan hade det som först bara var en liten fläck blivit värre. Aknen hade spridit sig partivis över mina kinder, min näsa, i pannan och ryggen. På idrotten då man skulle byta om så ville jag helst inte visa min rygg som var täckt av små prickar som ibland gjorde ont när man rörde vid dem. Skamset satt jag därför där och väntade på att den siste personen hade gått ut ur omklädningsrummet eller så valde jag att behålla träningskläderna på eftersom idrotten var sista lektionen på dagen och cyklade istället hem för att byta om där. Jag skämdes så otroligt mycket över mig själv och min akne att jag mådde dåligt av att titta mig själv i spegeln. Alla jag pratade med sa att det skulle gå över till högstadiet, att det här bara var min kropp som spelade mig ett spratt nu när jag hade kommit in i puberteten och att jag skulle testa diverse produkter för att tvätta mig.

 

Jag tror tamefan att jag har testat varenda produkt som säljs på apoteket, i skönhetsbutiker och matvarubutiker. Jag har gått igenom hela deras sortiment och använt dem på olika sätt. Testat ansiktsmasker, tvål, ansiktstvätt, krämer och så vidare, men inget funkade för mig. Aknen blev värre än vad den var i sexan när jag började sjuan och det var inte förrän under våren i sjuan som jag fick reda på att man kunde äta medicin mot akne. Som med allt annat var det lång väntetid på att få träffa en läkare på min vårdcentral och inte förrän i september samma år fick jag medicin utskrivet. Det började med att jag åt två tabletter om dagen av "tetralysal" som jag hade fått utskrivet efter många om och men av min läkare. Den avlånga rödgula tabletten smakade vidrigt och många gånger var jag nära på att kräkas när jag hade den lite för länge på tungan. Efter några månader gick jag ner på att bara äta en tablett i veckan. Men det hjälpte. Tillsammans med mirakelkrämen "duac" själv som jag fick till så blev jag av med stora delar av min akne. 

 

Jag trodde att allt hade lugnat ner sig nu när jag började gymnasiet och slutade äta, att jag skulle bli av med att äta medicinen och bli "frisk" från själva processen men med som allt annat så gick allt åt skogen. Jag fick direkt tillbaka utslagen över mina kinder, rygg och bröst. Min läkare avrådde mig från att fortsätta äta medicinen och därför fick jag komma till en hudläkare som är specialist inom det här området men det enda hon hade att erbjuda mig var p-piller som jag vet inte är något alternativ för mig då mensen blir i oblanans. Efter det samtalet blev jag därför inte mer klok utan återvände hem och nu sitter jag här. Hösten är här och jag är räddare än någonsin att det kommer bli hemskt med min akne den här vintern, likt alla andra vintrar sedan sexan. För det spelar ingen roll att jag har ätit medicin mot aknen, jag har ändå alltid haft mer än dubbelt så mycket utslag jämfört med majoriteten av alla tjejer och killar i min omgivning.