Linnea Fällman

Två veckor kvar av frihet, sedan startar den ångestladdade skolan igen och på riktigt, jag gråter varje kväll när jag tänker på skolan. Jag har enda sedan den dagen jag fick sommarlov varit rädd för att återvända till skolan då jag vet hur mycket den plågar mig psykiskt. Jag mår dåligt av att gå i korridorerna, av plugget, av lärarna, av människorna, av stressen, av pressen, jag mår dåligt av allt som finns innanför skolans väggar. Enda sedan åttan har jag haft känslan att jag hatar att ta mig till skolan. Det har varit en kamp varje morgon att ta mig upp ur sängen, inte bara av trötthet utan även av motvillighet för att jag känner att jag inte mår bra av att befinna mig på en plats där jag plågas 7-8 timmar om dagen. Varje kväll har även dem varit likadana, jag har gått och lagt mig med ett tryck över bröstet och fått återkommande panikattacker när jag ska sova för att jag har mått så dåligt över skolan. Det har gjort så att min sömn inte är som den ska och jag får inte de timmarna sömn under natten jag behöver för att vara människa dagen där på. 

 

Just nu ser man på alla bloggar och hör överallt att folk pratar om "back to school" outfits. De snackar om kalendrar man måste ha inför hösten, vilka skrivblock man ska köpa och yada yada. För mig är det också ångestladdat. Jag vill inte gå i butikerna eller sitta hemma och pyssla ihop fina outfits till skolan, för jag vill inte tillbaka dit. Det kanske låter tjatigt när jag säger det för att i princip alla som går i skolan säger det, men det här är på allvar. När jag skriver det här gråter jag som aldrig förr, bara för att jag är så jävla rädd för att ställa min fot innanför dörrarna på skolan måndagen den 24 augusti. Egentligen är jag inte rädd för skolan i sig, inte för byggnaden, lärarna eller eleverna. Den jag är rädd för är mig själv då jag just nu är så oberäknelig. Ena sekunden är jag glad, andra ligger jag på golvet i mitt rum och skrikgråter, slår i golvet och har panikångest. Jag är rädd att jag ska få panikångest i skolan, vilket jag har fått ett flertal gånger. Det är svårt att bara skrika ut all frustration där och då, därför sitter man där instängd i sig själv, skakar av syrebrist, mår illa och har ont i varenda liten kroppsdel. 

 

För att vara ärlig så har jag inget vackert minne från gymnasiet. Det finns inget som jag tittar tillbaka på och ler åt, för att jag inte har upplevt någon lycka under det första året. Jag vill förtydliga allt med att det här absolut inte har något att göra med mina klasskamrater eller de jag träffar på i korridoren. Det har att göra med att jag inte har varit i balans, min kropp har krigat i år med att hålla upp en fasad både hemma och på plats i skolan där jag har försökt visa mig gladare än vad jag egentligen är. För egentligen skriker hela jag på hjälp. Jag behöver någon här och nu som räddar mig från mig själv, från mina inre demoner och spöken i huvudet. 

 

Men som alla vet så måste vi alla gå igenom processen i våra liv då vi går i skolan för att kunna ta oss vidare i livet men för att vara ärlig så känns det hemskt. Jag mår så dåligt över skolan dagligen och fick jag skulle jag stanna hemma och vägra att ta mig innanför dörrarna på skolan igen.